skrubu

En digitalbox kostar mellan 50 och 500 euro. Då alla hushåll har skaffat sina boxar, så är det någon som har gjort stora affärer. Det rör sig om hundratals miljoner euro. Man kan fråga sig om vi finländare har gått på århundradets blåsning då Yleisradio, digitalboxtillverkarna och politikerna har enats om att alla tv-mottagare skall förses med box.
–
Kenneth Stambej: Digiboxarna är en blåsning, HBL 29.1.2007

Journalisten och riksdagskandidaten Kenneth Stambej har kritiserat hur digital-tv införs i Finland och tilldelats en varning från FST. Svenska YLE vill begränsa min yttrandefrihet, menar Stambej i sin blogg.

Jag tycker det är fint att någon ifrågasätter den snabba tidtabellen och att de tekniska lösningarna inte är de bästa för konsumenten. I Svergie behöver inte alla skaffa en egen box, men så är det inte här. Här har det bara förklarats att det är nödvändigt.

HS.fi: Yle antoi varoituksen digi-tv:tä arvostelleelle toimittajalle.

Det hela började från SusuPetal: fem mest tilltalande kvinnliga artister från YouTube.

Passar mig, jag som gillar YouTube. Men att välja fem? Det finns så många, och jag kan inte ordna dem i rang. Helt omöjligt. Därför sökte jag fram de fem jag genast kom på. Jag presenterar artisterna här i omvänd memorerad ordning.

Fem. Låten som alltid fyller mig med en skön känsla av värme. Det har inget att göra med vad hon sjunger om (nog för att låten är vacker i sig), utan är en association från min militärtid. Det var en av de många krigsövningarna. Jag stod vid en vägkant och hade som uppgift att styra militärfordon åt rätt håll i en korsning. Mitt i natten. Det var slaskigt och regnigt. Kallt. Jag stod och pekade fordon, både militära och civila, till höger. Och efter en tid, som kändes onaturligt lång, tog alla bilar slut. Även de civila. Jag hade ingen aning om var jag var eller hur jag skulle få mig bort från var än jag var. Stod en halv, kanske två hela, eller många fler timmar vid vägkanten ensam i min våta mundering och blev kanske smått i panik. Så kom militärpolisen med en Ford Transit och plockade upp mig. Värme. En möjlighet att sitta eller ligga på det hårda bilgolvet. En helkroppsorgasm. Speciellt efter att ha stått i timtal vid vägrenen i skitväder känns även kall metall som något himmelskt. Radion spelade den låten som får mig nu att känna mig skönt varm. Suzanne Vega: Gypsy

Fyra. Filmen var en upplevelse. Den kändes bara helt enkelt fantastisk och jag tycker den är värd alla de Oscars den fick. Även soundtracket är så fint. Köpte plattan nästa dag. Lyssnar på den ofta. Det finns några höjdare där. En av dem är In The Deep av Bird York.

Tre. Det var en mörk natt i pamilandet. Jag körde längs riksväg åtta mot Bennäs på väg att söka studiekompisar från tågstationen. Det var på den tiden då det fanns kassetter i bilen. Jag valde en av de alla helt slumpmässigt, la den i stereon och mitt i allt fylldes bilen med skön musik. Senare beskrev jag känslan åt en kompis som att jag hade haft svårt att styra eftersom erektionen gjorde det mer eller mindre omöjligt att vända på ratten. Överdrift, naturligtvis, men jag var totalt blåst bort av hela Rickie Lee Jones första skiva som börjar med låten Chuck E’s In Love.

Två. Hon har en röst och fantastiska berättelser. Länge hade jag bara Hejira i min hylla, men via en kollega på förra firman blev jag inspirerad att skaffa även andra skivor. Och fast en hel del av det jag skaffat är helt enkelt suverän musik, är det Hejira som blivit den skivan av henne som tilltalar mig mest. Hela skivan. Alla låtar bra. Från YouTube hittar man en snygg version av Joni Mitchells Amelia.

Ett. Det här är en lustig en. En låt från ett soundtrack även denna. Kommer ni ihåg den tyska kvinnan som städade ett kafé i den amerikanska öknen mellan Las Vegas och ingenstans? Jag kommer ihåg vissa detaljer, så som hettan, spårkproblemen, och städning av tak och vattencisternen, men inte egentligen någonting mera. Däremot kommer jag ihåg låten från Bagdad Café: Jevetta Steele: Calling You.

Och nu när jag listat fem kommer jag på en hel del till. Att göra toplistor är svårt, om inte kanske helt omöjligt.

oktober flygplanskrasch nära ögat

    ööö
    u land utö
    rå fisk äppelkompott
    sugtabletter för ont i halsen

    hand skrivstil alvskrift anarki
    vintertid normaltid väderleksrapporten
    varför normaltid

    ior bock i och u land
    bitter som en
    om alla gör roliga påståenden

    lyssna på pink låtar
    vissla tankadikt när jag var barn
      fin bild
    illusioner impressionism
               samlaren

    lustiga ortsnamn
    namn på magbakterier
    fattigt fint till kaffe

               små chicks
          socker chicks
    vad är kannibaler

    spärrning av oönskat innehåll
    farligt farligt men härligt härligt
                        härligt härligt men farligt
                        ööh

Det var något helt nytt för mig. En dikt på sökord och -fraser som har hämtat folk till skrubu.net. Heh. Kul idé via Kokoonpanolinja, som hittat den från PopuLAARI som blev inspirerad av SusuPetal.

1. Går från butik till butik och kontrollera utbudet.

Efter sådär 10000 steg har jag noterat att utbudet verkar vara ganska så homogent. Så gott som alla kör med samma JanSport och Dakine. Somliga har Eastpak och vissa t.ex. Haglöfs, Fjällräven och Halti.

Massa remmar och onödiga små fack. Så små fickor att man inte ens får handen in i dem. Tjafs. Vissa modellers yttersta ficka är helt öppen: en veritabel regnvattensamlare liksom. Inte bra.

Prisnivån verkar variera från ca 30 till 90 euro.

2. Kollar på nätet de märken som tilltalade mig, och för jämförelsen skull också sådana som verkade dåliga.

Eastpak verkar ganska bra. Dragkedjorna rör sig mjukt. Dakine hade vissa helt coola ryggsäckar men en hel del underliga eller dåligt designade modeller. CatManDoo har inget om ryggsäckarna på nätet, inte vad jag kan hitta. JanSport verkade ointressant. Jag behöver en enkel urban väska, därmed faller t.ex. Halti och Haglöfs bort.

Vid noggrannare undersökning på nätet, hittar jag en eller ett par modeller som verkar bra. Båda är Eastpak. Enkla ryggsäckar med vettiga fickor och fack. Inga onödiga remmar och båda har plats för en bärbar dator vid behov.

3. Ny runda i butikerna, håller öga på det jag hittat på nätet.

Eastpak har butik i Kampens nya shoppinghelvete. Och där finns den modellen jag vill ha. Det är också säkert den dyraste butiken. Förflyttar mig till Gräsvikens Brand Outlet Warehouse. De säljer Eastpak till ett facilare pris. Men tyvärr, de har inte den modellen jag vill ha.

Spatserar igenom sju av de elva butiker som nämns på tillverkarens sidor under återförsäljare i Helsingfors. Dåligt utbud. Få modeller. I en butik finns ryggsäckarna på tre olika ställen. Ologiskt. Ett par butiker har inte Eastpak i sortimentet. En säljer inte ryggsäckar överhuvudtaget. Informationen på tillverkarens sidor är tydligen inget att lita på. När jag tänker efter finns inte Kampens butik nämnd där heller. Fint.

4. Ger upp, vill ha ryggsäck och betalar fullt pris.

Trött, hungrig och uttråkad. Shopping är inte min grej. Men. Ny ryggsäck! Fint. Nu kan jag kasta bort den gamla slitna jäkeln.

Veckan börjar fint. Vädret är skönt och Photoshop erbjuder djävulsk fontstorlek och demoniskt radmellanrum.

Min lilla videomusiklista från det vad YouTube har att erbjuda skapade lite funderingar bland bekanta över både kaffe och öl. Hur länge kan YouTube erbjuda alla dessa fantastiska snuttar man inte hittar annorstädes? Det undrar även andra. Inte minst representanter av musik- och filmbranschen, som man kan läsa i artiklar som t.ex. Industry Uneasy With YouTube Craze och Showbiz unsure if YouTube a friend or foe.

Själv tycker jag det är fint, så fint så jag har varit där igen.

…lue lisää

Min digitalboxodyssé 2006 började lite som 2001 – en rymdodyssé (boken) slutar: My God, it’s full of stars. Allt såg fint ut och fungarade. Men nu har odyssén nått stadiet som skapar apraseri. Jag har nått början av rymdosyssén där aporna lär sig att använda verktyg, för att slå med. Slå saker i bitar. De förstör ett och annat. Ursinne. Vansinne.

När allt ser ut att fungera bra och digitalboxen är programmerad att automatiskt banda diverse olika program längs veckan. Och när jag till sist, utan att ens riktigt veta hur, lyckades göra åt mig en kanalfavoritlista så jag inte är tvungen att surfa via betalkanaler jag inte ser. Då bestämmer Welho att ”effektivisera det digitala nätets serviceutbud”. Låter fint, vad det än är, men… det är pärs för gemene TV-tittare. DigiTV-tittare. Analogtittare göre sig ej besvär.

Det som hände i dag var att TV-kanalerna bytte plats. Inte alla, men en del. Och för min digitalbox betyder det nollställning av hela jäkla apparaten, att söka alla kanaler på nytt. Fast, det är ju inte ett problem, eftersom sökningen är automatisk. Men kanalfavoritlistan och programmeringarna måste knackas in för hand på nytt och det höjer på blodtrycket.

Enda sättet att komma ihåg vad jag har programmerat är att skriva allt ner på papper med penna. Papper och penna! C’mon. Vi lever i den digitala eran: Robotar rullar på mars och skickar bilder till jorden och skämtteckningar i norden ställer till kravaller i södern. Men lite justering av kanalerna kräver att man gräver fram papper och penna. Behändigt? Inte. Inte alls.

Grr… inte roligt att knacka in allt på nytt. Inte roligt alls.

Helsingin Sanomats valmaskin, som är saklig och lätt att använda, bekräftade det jag vetat redan en tid — jag har mycket litet gemensamt med Bjarne Kallis. Men med det samma överraskade valmaskinen mig eftersom jag tydligen har ännu mindre gemensmma tankar med Heidi Hautala. Trodde mig vara mera grön än så. Top 3 enligt HS: Halonen, Lax och Niinistö.

MTV3s valmaskin håller sig till hård fakta och frågar bl.a. vad man sysslar med på fritiden och om Finland kommer att vinna VM-guld i ishockey under kommande sexårsperioden. Frågornas höga kvalitet och något yra gränssnittet råddar säkert till svaren. Med Heidi Hautala fortfarande på sista plats blev Top 3 enligt reklamkanalen: Soini, Halonen och Vanhanen. Skillnaderna var små, men obetygliga.

Hufvudstadsbladet gömmer sin valmaskin bakom en kryptisk adress, men när man väl har hittat den (t.ex. via en mycket långsam hbl.fi/val) ser det hela ut som ett klassiskt radioknappshelvete med för många frågor och felfungerande logik. Heidi Hautala och jag har alltjämt minst gemensamt, men Top 3 här är Vanhanen, Lax och Halonen.

YLE presenterar sin valmaskin som en helt saklig blankett med just så många frågor som man orkar med. Inget onödigt tjafs och det ser ut att fungera utan trubbel. På sidan med svaren kan man jämföra två kandidater med varandra – fint! Trenden med att Heidi Hautala tar sista plats fortsätter även här och Top 3 enligt Rundradion är Halonen, Vanhanen och Soini.

Men på riktigt väljer man ju helt själv. Eller vad?